Undertecknad besökte idag ett intressant seminarium på Arena, där Axel Leijonhufvud presenterade idéer kring makroekonomins ställning i ljuset av senare händelser. Seminariet hade flaggats bland annat på bloggen Ekonomistas, tack för tipset. Leif Pagrotsky var där som kommentator. Salen var fullsatt. Unga vänstermänniskor satt med bistra uppsyner och spetsade öron ivriga att skaffa intellektuell ammunition för att kunna ge sig på Kapitalet..

Axel började med att dra sin favoritidé om den s k korridoren – tanken att marknadsekonomin inom en viss korridor fungerar som ett självreglerande system. Utbud och efterfrågan, vinster och förluster ser inom denna korridor till att återföra ekonomin till jämvikt efter en störning. Men vid alltför kraftiga störningar hamnar ekonomin utanför korridoren och marknaden blir dysfunktionell – endast extraordinära statliga ingrepp kan då återföra ekonomin till normala förhållanden.

Axel öste sedan på ur sin lärdom – omöjligt att referera allt. Men ett par saker väckte min förundran. Axel hävdade att Hayek ”got it half right”. Hayeks teori innebar enligt Axel att om räntan sätts under jämviktsräntan leder det till överinvesteringar i fast kapital och prisinflation. I den rådande krisen visade sig förutsägelsen om överinvesteringar vara riktig – men någon prisinflation hade contra Hayek inte förekommit. Men är detta verkligen Hayeks teori? I min läsning av Hayek förutsäger teorin prisinflation bara i en stationär ekonomi. I en växande ekonomi kan däremot kreditexpansion och överinvesteringar mycket väl vara förenlig med prisstabilitet. Var det inte i själva verket så Hayek en gång i tiden vann sina sporrar? Genom att i 1920-talets USA förutsäga att under ytan på den rådande prisstabiliteten lurade en oroväckande kreditexpansion…

Leijonhufvud framförde också en intressant idé att man skulle låta alla låna till reporäntan och ej blott banker. Varför skall bara banker kunna låna till 0,5 procents ränta hos the Fed för att köpa statsobligationer till 2,5 procents ränta? Borde inte alla kunna göra det, och på så sätt skaffa sig bonusar? Publiken nickade gillande. Axel backade emellertid sedan, verkade hävda att det mest var ett skämt för att visa det rådande systemets orimlighet.

Till slut förde Axel fram förslag till hur det monetära systemet kan reformeras. Kärnan är att inrätta kvantitativa restriktioner på den monetära basen – till skillnad från dagens system med räntestyrning och bankers obegränsade tillgång till baspengar.

Något jag hade velat fråga Axel om var följande: Vem är egentligen orsaken till de störningar som tar ekonomin utanför korridoren? Är det inte statliga ingrepp? Har inte våra två kriser orsakats av expansiv penning- och finanspolitik? Var inte den första krisen orsakad av the Feds vansinneslåga räntepolitik?  Och den rådande krisen beror väl på de statliga budgetunderskotten i USA och Europa? Kan man då inte tro att om marknaden tillåts vara ifred från centralbanker och regeringar kommer den verka självreglerande?

Det blev emellertid aldrig läge att fråga om detta. Leif Pagrotsky tog över scenen. ”Angående Hayek..” inledde han. Sedan redogjorde han för sina erfarenheter som handelsminister och intygade hur billig kinaimport hade dolt en kreditexpansion. ”Vidare vill jag ta upp de politiska orsakerna till krisen” fortsatte han, och redogjorde hur den dysfunktionella politiken i USA och Europa var orsaken till den rådande krisen..

Efteråt fick jag tillfälle att prata några ord med Axel. För några år sedan var han opponent på min disputation. På grund av olyckliga omständigheter var opponeringen tvungen att ske via telefon, men Axels ande svävade ändå över disputationssalen:

Jag frågade Axel följande: ”Du säger att du vill införa ett system med kvantitativa restriktioner på den monetära basen. Samtidigt vill du avskaffa bankernas privilegier och låta var och en agera bank. Skulle inte ett fribanksystem på guldmyntfot passa dessa idéer som hand i handske?”

Svårt att säga om han nickade eller skakade på huvudet. Men han sade något om att det inte fanns någon väg tillbaka, att guld var ohållbart i dagens ekonomi. Det var mycket folk så vi hann ej prata vidare om det. Hur som helst hade det varit ett mycket givande seminarium. Pagrotsky hade kommit ut som hayekian. Leijonhufvud kanske ville införa fribanker. Jag gick ut från Arena upplyft och stärkt av det liberala budskap som där serverats.